Sitter ensam här i lägenheten och gör skolarbete.
Denna kurs handlar om Omsorg i livets slutskede. och hittills har det varit ett tungt ämne.
Har kommit fram till att jag inte hanterar mina kriser jag haft vid dödsfall i familjen och att jag borde prata med någon. Det sa iallafall familjepsykologen vi hade som föreläsare när vi skulle berätta om våra egna erfarenheter i privatlivet gällande döden. Vet inte om han ville ha fler "kunder" eller om jag är skadad mentalt.
Kan iallafall inte låta bli att gråta när jag tänker på alla som gått bort dom senaste, vad är det 8åren?
jajaja,,,
sitter nu och skriver om omsorgen vid en cancerpatient. Ska skriva klart den ikväll så jag inte behöver sitta och läsa om all smärta och skit som kommer med en cancersjukdom.
Tur att jag är ensam hemma.
2 kommentarer:
Är det inte normalt att gråta när man tänker på och minns de som man saknar?
Jag var på palliativ utbilning i onsdags.
Men alltså alla sörjer väl olika eller hur? Jag kan också gråta ibland när jag tänker på mormor tex! Det är ju inte onormalt. Bättre det än hålla inne med det.
Skicka en kommentar